Om balans

Om jag inte tänker på dig så får jag inte ångest och kan fungera relativt normalt. Jag vet dock inte hur jag ska göra för att inte tänka på dig, men de få sekunderna ibland minuterna som jag lyckas mår jag riktigt bra. Sen kommer du tillbaka in i mitt huvud och det känns som att få en kniv inkörd i magen.

Om jag bara kunde radera dig helt från mitt minne. Det finns ingen mening med att ha dig där. De fantastiska minnena gör mest ont. Det är väl så att den man upplevt sina lyckligaste dagar med måst ge en ens mest olyckliga, för att det ska bli balans...

Att nå botten

I går när jag kom hem föll jag ihop i hallen. Hann precis dra igen ytterdörren efter mig och där satt jag med jacka skor och stövlar på golvet och grät som ett barn. Det tog aldrig slut. Tänkte att jag borde flytta mig för att det förmodligen hördes ut i trapphuset men det gick inte. Gråten kom över mig och hade mig i sitt grepp som så många gånger förr. Jag gråter varje dag nu. Om jag brydde mig skulle jag bli orolig för att det skulle bildas kanaler under mina ögon av alla tårar. Det enda jag bryr mig om är dig.

Och när jag sitter där på hallgolvet undrar jag hur hamnade jag här. Det var inte så här det skulle bli. Du var han jag väntat på och vi skulle leva lyckligare än i sagorna. Du sa att du aldrig känt så här för någon förut och jag trodde dig och föll. Nu sitter jag på hallgolvet och gråter. Hur kunde det bli så fel?