Från början

Det var en av de första dagarna i oktober. En sådan där helt vanlig menlös måndag. Klev upp ur sängen med lite lagom måndagsångest och kastade förmodligen en längtande blick mot sängen strax efter att jag klivit upp ur den. Borstade tänderna och klädde på mig och åkte till jobbet helt omedveten om att denna gråa måndag skulle vara den dagen som mitt liv totalförändrades. Förmodligen såg din dag ungefär likadan ut. Du var hemma sjuk och uttråkad. Våra dagar passerad på var sitt håll i gråheten och menlöshetens tecken.

Minns knappt några detaljer om dagen då du kom in i mitt liv. 
Minns att jag var uttråkad enda in i själen och kände mig förmodligen lite ensam. Den där ständiga längtan efter att träffa någon som gnagde som en obehaglig klåda. Fast det gjorde den varje dag så just den här måndagen var det inget unikt. Jag gick på en promenad och messade med en vän och beklagade mig lite över det, just den här måndagen helt omedveten om att bara några timmar senare skulle du äntra mitt liv.
Och sen kom du. På ett chattfönster någonstans dök du upp och för att använda en klyscha så var som att komma hem igen.Samtalet bara flöt på och helt plötsligt hade 6h gått och dagen efter hördes vi och varje dag efter det hördes vi.

Livet innan dig kunde jag utan och innan. Det var inte en dröm på något sätt men jag verken grät eller skrattade mig till sömns. Kanske jag levde jag knappt. Det är svårt att minnas hur livet innan dig var.

Mer än ett återfall?

Det är 4 månader sedan det tagit slut mellan oss. Inte en enda gång har dina och mina läppar mötts under den tiden. Viljan har funnits där. Attraktionen har absolut funnits där. Allt har funnits där men det har inte hänt. Igår hände det!

Jag ligger i ditt knä. Och du lägger din hand på min rumpa och sen går allt fort, kåtheten tar över och förnufft flyger ut. Du och jag nakna tillsammans. Du tränger in i mig och det är det skönaste jag upplevt. Du och jag nakna tillsammans igen.

Du är det vackraste, sexigaste, underbaraste jag vet. Vill att du ska bli min igen.

Om balans

Om jag inte tänker på dig så får jag inte ångest och kan fungera relativt normalt. Jag vet dock inte hur jag ska göra för att inte tänka på dig, men de få sekunderna ibland minuterna som jag lyckas mår jag riktigt bra. Sen kommer du tillbaka in i mitt huvud och det känns som att få en kniv inkörd i magen.

Om jag bara kunde radera dig helt från mitt minne. Det finns ingen mening med att ha dig där. De fantastiska minnena gör mest ont. Det är väl så att den man upplevt sina lyckligaste dagar med måst ge en ens mest olyckliga, för att det ska bli balans...

Att nå botten

I går när jag kom hem föll jag ihop i hallen. Hann precis dra igen ytterdörren efter mig och där satt jag med jacka skor och stövlar på golvet och grät som ett barn. Det tog aldrig slut. Tänkte att jag borde flytta mig för att det förmodligen hördes ut i trapphuset men det gick inte. Gråten kom över mig och hade mig i sitt grepp som så många gånger förr. Jag gråter varje dag nu. Om jag brydde mig skulle jag bli orolig för att det skulle bildas kanaler under mina ögon av alla tårar. Det enda jag bryr mig om är dig.

Och när jag sitter där på hallgolvet undrar jag hur hamnade jag här. Det var inte så här det skulle bli. Du var han jag väntat på och vi skulle leva lyckligare än i sagorna. Du sa att du aldrig känt så här för någon förut och jag trodde dig och föll. Nu sitter jag på hallgolvet och gråter. Hur kunde det bli så fel?